Personlig reflektion kring partnerskap i personcentrerad vård

För att få till ett partnerskap räcker det inte med att lyssna och agera utifrån det man hör. För att kunna bilda ett partnerskap med mig som patient behöver man se min kompetens, och respektera både den och mig. Det räcker inte bara att se mig som hjälpsökande, att vilja hjälpa mig och lyssna på vad jag säger. Så fort man se mig som hjälpsökande, så sätter man sig i direkt överläge, vilket bäddar för ett icke-fungerande partnerskap.

Man behöver också se min historia, en lång rad av sjukvårdskontakter som långt ifrån har baserats på ens försök till partnerskap. Varför ska jag plötsligt lita på en ny individ i hälso- och sjukvårdssystemet bara för att den personen säger att det är viktigt med partnerskap, när 99% av min tidigare erfarenhet säger mig att det inte funkar så. För att kunna jobba i partnerskap med mig måste man vinna mitt förtroende. Det går inte att tvinga sig till ett partnerskap.

Min lösning ligger inte i berättelsen eller i orden. Jag har ett alldeles för dåligt minne och ointresse för historier för att det ska fungera så för mig. Men ändå så står berättelsen och orden i centrum under mina besök i sjukvården, när man försöker skapa vård tillsammans med mig. Ibland är det bara sjukvårdens mätvärden och resultat av palperingar som finns, inget annat, inte ens jag själv.

Jag vill ses som mina mätvärden först och främst, tillsammans med olika saker som jag uppskattar på olika skalor, och jag vill gärna ha bollplank att diskutera de med.

Ser fram emot att diskutera mer kring partnerskap, hälso- och sjukvård och egenvård på GPCC Jubileumskonferens den 6-7 februari.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *