Möte med diabetessköterskan

Det här är ett långt inlägg. Det handlar om ett av mina vårdbesök. Med det här inlägget vill jag visa för er hur det kan vara på ett mottagningsbesök, självklart ur ett patientperspektiv. Mötet ägde rum i februari.

Vid förra mötet hade vi bestämt vad vi skulle prata om detta möte. Dragit upp huvuddragen i en agenda tyckte jag. Jag hade förberett mig som vi sagt. Jag hade inte lyckats särskilt bra, men jag hade verkligen försökt och var iaf nöjd med det.

Vi hade sagt att jag skulle använda dexcom-sensorn och pumpen samt fotografera all mat jag åt under fem vardagar i rad. Med det som bas sa sjuksköterskan att hon kunde hjälpa mig justera doserna tillsammans med mig, och jag tyckte att det lät som rimligt svårt, något jag skulle kunna klara av helt enkelt.

Började besöket med att hitta mina blodsockerkurvor i Diasend, jag hade själv laddat över mha klinikens Diasend-transmitter.

Jag längtade efter att vi skulle prata om förra mötet och börja där. Jag sa att det hade gått dåligt med det här att ta bilder. Jaja, det var ju min kompis idé. Sen fortsatte diabetessköterskan att snurra bland kurvorna.

Jag försökte prata om mina matbilder som vi bestämt att jag skulle ta. Att det var svårt att ha kamera, mat, mig själv och tanken att ta bild på samma ställe. Mycket svårare än jag förväntat mig.

Diabetessköterskan snurrade bland kurvorna, frågade mig om vad jag ätit dagar då jag inte hade fotat nåt.Det hade verkligen varit svårt att få till det. Jag sa att jag inte kan komma ihåg. Förra gången hade hon lovat (och skrivit i journalen) att vi inte skulle prata om sånt som jag inte hade antecknat innan. Jag har nämligen svårt att komma ihåg vad och när jag har ätit. Och jag tycker att det är slöseri med mottagningstiden att gissa sig fram om det.

Jag sa att jag glömt ta Hb1ac provet innan som vi sagt, det hade hon helt glömt bort. Kan vi ta det nu, nej, snabbmätaren använde de fortfarande inte (den har inte tillräckligt hög precision). Men vi skulle kunna kolla på medelvärdet på CGMen, så det gjorde vi. Det var lite lägre än förra gången vi antecknat det. Men det var svårt att hitta anteckningen eftersom det var i fritext i journalen och inte ett provtagningssvar. Annars tyckte jag att det hör var en positiv del och jag kommer nog hädanefter att fortsätta följa det här värdet och inte ta Hba1c för mig skull.

Diabetessköterskan fortsatte snurra bland kurvorna, borde ta mindre insulin på morgonen tycker hon. Jag försöker säga att det är svårt att anpassa insulinet till mina sena morgonvanor när jag försöker att förändra morgonvanorna. Det känns konstigt. Jag justerar lite grann på dosen, men jag flyttar inte tiderna.

Vi förnyar hjälpmedelslistan så jag kan beställa nya kanyler och så. Hon frågar om ketonstickor igen, och jag förstår att jag måste få ytterligare en ny mätare för de har bytt upphandlade stickor igen. Jag mäter aldrig ketoner, men behöver ha en mätare hemma.

Nu har det gått 43 minuter. Jag säger att jag vill prata om vad jag ska förbereda till nästa gång vi ses. Jaha, säger hon (det här hade vi alltså bestämt tidigare att vi skulle göra i slutet av varje besök). Sjuksköterskan påminner mig om att besökstiden minsann endast är 45 minuter och att det får vara slut på att jag alltid drar över den.

Journalanteckning, sköterskans vy.

Men säger jag… det är jätteviktigt för mig att vi pratar om detta. Det funkade inte alls bra till det här besöket, så jag vill förstå nåt bättre sätt. Kan vi inte göra så till nästa gång att jag leder samtalet här, så får vi med det som är viktigt för mig och så slipper vi dra över.

Nej, det går inte, det är ju min roll svarar sjuksköterskan. Okej, men hur ska vi göra för att få med det som är viktigt för mig då? Undrar jag. Får liksom inget svar, som om det jag säger inte är relevant.

Tidboken åker upp. Jaha, en ny tid. Men säger jag, jag vill ju veta vad jag ska göra till nästa gång, annars är det ingen mening med att komma.

Sjuksköterskan blir lite stött, jag ställer krav på innehåll och agenda för vårt möte, det är tydligen inte så vanligt. Men jag är ändå rätt lyckligt lottad, vi bestämmer nåt inför nästa gång.

Går därifrån efter 59 min, det är fortfarande inte okej att jag leder vårt samtal så att mina viktiga punkter får plats. Mitt diabetessjuksköterske-besök nummer 90 i ordningen.